Dag 5: vad är kärlek?
Det här låter som en uppgift jag skulle kunna ge mina elever. Stackars satar. (På tal om det, någon som har en bra övning att göra med en klass främlingsfientliga åttor?)
Kärlek är allt för stort för att gå att definera. Kärleken till min pojkvän ser inte likadan ut som den till mina vänner eller min familj. Kärleken till min säng är inte som den till mina böcker.
Den självklaraste kärleken är den till min familj. De måste älska mig, de har inget val (nåja, det har de väl i princip. Men jag är ganska älskvärd så de tycker om mig). Jag kan strunta i att ringa dem under en vecka när mitt huvud är fullproppat av en massa måsten. Jag kan ringa mitt i natten och kräva att de skall hämta mig för att jag är ledsen. Jag kan bjuda in mig själv på söndagsmiddag när jag inte orkar laga mat. De känner mig och inser att de måste hämta mig på IKEA när jag köpt en bokhylla som väger 70 kg, även om jag själv tror att det skall gå så braaaa såååå att ta den på bussen.
Kärleken till Jonas är delvis likadan, delvis annorlunda. Vi kan inte strunta i varandra en vecka. Det funkar inte så i ett förhållande. Du kan ha blivit nermejad av en traktor, men du skall fanimej ringa och tala om att du eventuellt blir lite sen till middagen. Men med honom kan jag vara hur som helst. Han står ut med mitt PMSiga jag, han tröstar när folk är idioter och skrattar åt mig när jag är barnslig. Precis som det skall vara.
Mina vänner kan jag förvisso strunta i en vecka (hej, de gör samma sak. Det är så vi funkar) för att sedan köra en period då vi intensivträffas. Jag har två riktigt riktigt riktigt nära vänner och två riktigt riktigt nära. En hittade jag på en agilitybana när jag var tre, en hittade jag ensam och ny i klassrummet när jag var tretton, en hittade jag på ett forum när jag var fjorton och en hittade jag svarthårig och rabiat när jag var sexton. Och dem håller jag fast vid. De vet mer om mig än någon annan och det är så det skall vara.
Sen finns ju självklart kärleken till olika ting. Jag har en låda med minnen (brev, dagböcker, foton, kepsar, halsband osv) som jag skulle bli väldigt ledsen om den försvann. Jag har Smulan, som nog är min käraste ägodel. H*n följde länge med på alla mina resor och åker jag själv någonstans är Smulan med i handbagaget. Mina böcker är väldigt viktiga för mig, likaså min säng. Men hallå, jag överlever väl egentligen utan alla de där sakerna.
Kärlek är allt för stort för att gå att definera. Kärleken till min pojkvän ser inte likadan ut som den till mina vänner eller min familj. Kärleken till min säng är inte som den till mina böcker.
Den självklaraste kärleken är den till min familj. De måste älska mig, de har inget val (nåja, det har de väl i princip. Men jag är ganska älskvärd så de tycker om mig). Jag kan strunta i att ringa dem under en vecka när mitt huvud är fullproppat av en massa måsten. Jag kan ringa mitt i natten och kräva att de skall hämta mig för att jag är ledsen. Jag kan bjuda in mig själv på söndagsmiddag när jag inte orkar laga mat. De känner mig och inser att de måste hämta mig på IKEA när jag köpt en bokhylla som väger 70 kg, även om jag själv tror att det skall gå så braaaa såååå att ta den på bussen.
Kärleken till Jonas är delvis likadan, delvis annorlunda. Vi kan inte strunta i varandra en vecka. Det funkar inte så i ett förhållande. Du kan ha blivit nermejad av en traktor, men du skall fanimej ringa och tala om att du eventuellt blir lite sen till middagen. Men med honom kan jag vara hur som helst. Han står ut med mitt PMSiga jag, han tröstar när folk är idioter och skrattar åt mig när jag är barnslig. Precis som det skall vara.
Mina vänner kan jag förvisso strunta i en vecka (hej, de gör samma sak. Det är så vi funkar) för att sedan köra en period då vi intensivträffas. Jag har två riktigt riktigt riktigt nära vänner och två riktigt riktigt nära. En hittade jag på en agilitybana när jag var tre, en hittade jag ensam och ny i klassrummet när jag var tretton, en hittade jag på ett forum när jag var fjorton och en hittade jag svarthårig och rabiat när jag var sexton. Och dem håller jag fast vid. De vet mer om mig än någon annan och det är så det skall vara.
Sen finns ju självklart kärleken till olika ting. Jag har en låda med minnen (brev, dagböcker, foton, kepsar, halsband osv) som jag skulle bli väldigt ledsen om den försvann. Jag har Smulan, som nog är min käraste ägodel. H*n följde länge med på alla mina resor och åker jag själv någonstans är Smulan med i handbagaget. Mina böcker är väldigt viktiga för mig, likaså min säng. Men hallå, jag överlever väl egentligen utan alla de där sakerna.
Kommentarer
Trackback
