Vi har bytt logik
Igår tänkte jag skriva ett inlägg om att det känns så bra att kunna se tillbaka och le.
Att tänka på hur vi träffades,
Röda Rummet en hel sommar, alla förfester på Långström,
vännermarathon,
första gången av allt,
en kyss, en smekning, en blick
och ni vet vad,
hur du tvingade mig att se alla Bondfilmer,
fast vi aldrig såg dem ändå,
fyra flyttar,
festivaler på olika håll men på samma plats på något sätt,
den italienska restaurangen,
studenter, hålla handen (och sova) inför släkten,
hur du aldrig lyckades visa mig Ganjet eller vart man nu badar i Frölunda
men hur jag fick dig att gilla havet på andra sidan stan.
Evighetslånga bussresor till ingenstans,
hur våra världar flätades ihop,
hur jag i smyg tittade på dig när du läste,
hur du inte kunde somna innan mina "dödsryckningar",
hur stolt jag blev bara av att se dig
och hur jag skrattade åt alla dina tequilarace i Alicante.
Igår lekte mitt leende på mina läppar när jag täntke på hur du envist vägrade skaffa Facebook in i det sista,
hur jag minns exakt vilken ölsort du föredrar,
vart du köper dina kläder,
vad alla i din släkt heter,
hur dina föräldrar träffades
och hur de alltid jobbade för att få mig lite för full.
Igår log jag,
idag torkar jag bort tårarna från min kind och hoppas att vi någon gång skall kunna träffas
och att jag skall kunna få tillbaka min bästa vän.
Jag vet att vi behöver det här för att kunna fläta ihop våra liv igen,
om än på ett annat, vänskapligt, sätt.
Det suger bara att vi flätar på olika vis
och att jag inte kan le åt
"ni behöver mer tid sen kommer det fungera bra"
Jag ser all logik
men för första gången är det itne jag som kämpar för det logiska.
Kommentarer
Trackback
