Så kom om ni kan, kom om ni vill
Ibland träffar man människor som man bara klickar med
och som antagligen kommer finnas kvar hela livet.
En barndomsvän som betyder mer än livet själv
(när vi var tre lekte vi kurragömma i hundtunnlar
och klättrade upp på berg som vissa av oss inte kom ner ifrån,
vi är helt enkelt lite bättre.)
En från grundskolan
(vi snodde is på Hotell 11 för att ta hål i varandras öron,
sov oss igenom konfiramtionläger,
badade i älven istället för att konfrontera våra ex/pojkvänner
och rymde till Spanien)
en från en vän till en vän till en vän (eller genom ett visst forum)
(vi delar hemligheter med varandra som ni inte ens visste fanns,
vi tar oss tid som ni inte heller visste fanns,
alla projekt vi har ihop kommer att göra oss rika
och vi vet alltid vad den andra behöver trots att vi inte ens bor i samma stad.)
och fyra från gymnasiet
(en som jag fortfarande minns vad hon hade på sig första skoldagen,
hur hon tjatade emot idrottläraren men ändå fick rätt till slut,
hur hon dansade ner min blomma
och hur vi nu dansar ner allt som kommer i vår väg.
En annan som jag badade naken i Medelhavet med
och som jag dansade på barerna med i samma medelhavsstad,
som byggde ett altare med mig i Shillerskas trappor
och som blev fransk tillsammans med mig.
En tredje som jag hittade i trean, som jag en dag åkte till Madrid med,
och som jag hade ändlösa filmmarathon i min säng med
och som flyttade till Varberg lagom tills jag fick körkort,
och oj vad jag körde.
Och så den fjärde, mannen som jag delade allt med i 2,5 år
och som kan läsa mig som ingen annan)
Och nu har det hänt igen,
en till från en vän till en vän
(en som tvingar mig att gråta när jag inte vill men måste,
som tvingar mig att se det fina i en solnedgång över en sjö,
som antagligen kan min garderob bättre än jag själv kan
och som äter glass med mig när det inte finns något mer att säga)
Ibland klickar det bara och jag släpper er aldrig.
Kommentarer
Trackback
