Ki balans

Jag tänker för mig själv att jag kommer aldrig bli en sån som längtar till träningen,
som bokar passen i tid, som alltid har väskan packad i hallen
(nog står det packade väskor där, men de väntar mer på att bli uppackade än något annat)
och som inte är snabb att byta ut träningen mot en fika med en vän,
eller några timmar emd en bok.

Jag är helt enkelt inte typen som tycker om att svettas med tjugo andra människor,
som ser meningen med att lyfta vikter eller springa mållöst på ett band.
På sin höjd springer jag till bussen ibland.
Men, liksom alla andra, har jag insett att det faktiskt har sina fördelar att träna.
Jag blir piggare, gladare, har inte lika stort sötsug och mår bättre.
Jag försöker att hitta motivation i allt detta, men ibland går det inte.

Igår kom jag på mig själv med att stå mitt i en träningssal, med ett en timmas långt pass framför mig.
Ett pass som jag i förväg hade skrattat lite åt och känt att "det är ju ingen riktigt träning".
Snabbt konstaterades det att det var riktigt kul.
Jag blev lite varm, men svettades inte som en idiot.
Vi slängde våra kroppar hit och dit, låste dem i olika ställningar en längre stund och avslutade passet med en kvarts avslappning.

Ki balans.

Trots att avsaknaden av balans mest gjorde att jag stod och vinglade som ett asplöv
och titt som tätt ramlade ihop i en skrattande hög njöt jag verkligen av träningen.
Jag trodde in i det längsta att det inte var någon som helst ansrängning
och varken gjorde till eller från i nyttosynpunkt.
Det var tills jag vaknade i morse och inte kunde röra mig.
Jag har träningsvärk i alla möjliga och omöjliga muskelgrupper.
Vad säger ni om att ha träningsvärk i hålfoten till exempel?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0