Tussilagos bravader

När fem minuter känns som en timme,
och senare visar sig vara en timme,
påminns jag om att jag faktiskt inte har tackat nej till min franska grundkurs.
Jag inser att en grundkurs i att vara vuxen hade lämpat sig bättre
och författar något genomskinligt mail om för mycket vilja och för lite tid.
För det är väl det som kantar en överlevares höst?

Det är bäst att hålla hjulet rullande,
annars vet man inte vart det stannar.

När vi ändå pratar om mail som förändrar vardagen,
så hade det trillat ner en hälsning från en vän,
som kanske egentligen var mer än en vän.
Det är så konstigt hur man kan gå från att träffas varje dag,
verkligen förstå,
till att diskutera ytliga saker som jobb på byggen
och att hösten går sig påmind även på sydligare breddgrader.

Jag skulle vilja uppleva en höst där borta,
ytterligare en gång se träden tappa sina blad,
men på ett nytt ställe.
Jag skulle vilja gå ner för de kända gatorna,
leende, genom högar av färglada löv.
Jag skulle vilja är frukost på berget
och titta på soluppgången.
Jag skulle vilja gnälla över de papperstunna väggarna och alla lager av filtar.
Jag skulle vilja uppleva en höst där borta,
en höst som är som hösten skall vara.
Som våren var, med samma attribut och samma känslor.

Men göteborg går också bra,
så länge.