En storm som aldrig kom
Eftersom blogg.se har hatat mig de senaste dagarna kommer här ett inlägg från i söndags.
Vi får väl se om det publiceras eller inte.
SMHI sa till oss att stanna inne i går,
det pratades något om en storm.
Mormor trodde att stolarna skulle blåsa bort från hennes balkong,
det pratades något om en storm.
Jag trotsade allt man hade pratat om och gav mig ut i världen.
En promenad på fem minuter och ett sorgset leende som gjorde allt för att ge sken av glädje.
Vi flyttade möbler, städade bort gamla minnen.
Men det var som om vi alla tänkte samma tanke:
hur mycket vi än möblerar om och sorterar ut så går han inte att sudda bort.
En tår visade sig i mormors ögonvrå,
den torkades snabbt bort.
Man måste vara stark. Inte visa sina svaga sidor.
Letade sig tåren fram på grund av alla fina minnen,
för att vi städade bort hans spår eller för att allting bara känns väldigt fel?
Sedan var det dags att trotsa stormen igen.
(Stormen som aldrig kom,
bryt ut på riktigt för fan!
Jag vill kunna skrika utan att det hörs,
slänga saker genom fönstret som sen bara försvinner bort i tomma intet.
Jag vill att det skall komma en vind som blåser bort all oro.
Det kom ingen storm.)
Lite mat och sedan en bussfärd till en vän.
En lördagskväll som kanske inte såg så mycket ut för omgivningen,
men som betydde så mycket mer för mig.
Nu skall jag återgå till högen med olästa böcker
och se fram emot den första föreläsningen i min nya kurs.
13-15, i morgon, språkfärdighet.
