Ett ensamt rop på hjälp
Min familj håller på att falla i sönder och jag kan bara titta på.
Två av de människorna som jag älskar mest mår väldigt dåligt och är väldigt
arga, besvikna, sårade och ledsna.
Jag står mitt i mellan som någon jäkla ishockeydomare
som inte kan göra någonting när parterna väl har bestämt sig för att bråka.
Senaste budet var att de hade sagt upp kontakten med varandra,
vi får verkligen hoppas att det budet inte står sig.
Det handlar nog i grund och botten om en familj med för höga krav på alla medlemmar,
en familj som inte riktigt kan gå med på ett misslyckande
och framför allt, en familj som är så otroligt rädd för ordet förlåt.
Så länge jag kan minnas har det varit några parter som har bråkat med varandra.
Dramat har haft fyra olika huvudrollsinnehavare och alla har bytts ut under tiden.
Det är bara en utav dem som har fått behålla huvudrollen genom hela uppsättningen...
Jag kommer på mig själva med att vara en hemsk människa.
I bland önskar jag att alla bara skulle åka till olika länder ett tag,
för att få lite perspektiv. Och för att sakna. Inse.
Jag tror att jag försöker visa dem att man kan.
Även de som är huvudkaraktärer kan fly landet.
