Tussilagos bravader

Fyra år i dag.
Hämtade ut rullatorn från sjukhemmet och köpte en kexchoklad på vägen hem.
Som någon slags jubileumsbakelse.
Fast platt och med papper runt.

Jag minns när jag satt på tåget, hur jag hade fjärillar stora som hus i min mage.
Varje meter jag färdades var som en kombinerad seger och avrättning.
Jag ville bara vända om samtidigt som jag inte kunda komma fram snabbt nog.
Jag försökte tänka på annat, tanten bredvid mig hade hemskt dålig andedräkt och risigt hår.
Killen mittimot snusade Grovsnus, precis som farfar hade gjort.

En gothare gick på i Mölndal. Det var sista hållplatsen jag kände igen.
Jag skulle ut i världen,
ut i livet.

Mina armband tvinades runt mina fingrar, runt, runt, runt.
Tillslut gav ett utav gummibanden med sig och det var pärlor överallt.
En arg blick från tanten med det risiga håret.
Jag undrade vad som gav henne rätten att glo på mig, vad visste hon.
Blängde argt tillbaka och letade upp min parfymflaska.
Visste att jag inte borde, folk kan vara allergiska.
Men det var faktiskt tanten som började, man kan inte stoppa det tåg som rullar.
Eller något.

Lukten från min tjugoniokronors parfym från H&M fyllde snart hela kupéen.
Den doften får mig fortfarande att tänka på en femtonårig Therese,
med palestinasjal och allt.
Det var så rätt.
Man var tvungen att använda halva flaskan för att få resultat.
Men det var det värt. Mer och mer värt ju längre tåget rullade.

Det var skog runt om kring mig. Fredag och ganska mörkt.
Hade suttit på Mc Donald's i stan i flera timmar
och gjort So-läxan innan tåget gick.
Man hade So på den tiden. Försökte äta glass,
men jag var alldels för nervös.

Telefonen ringde, Michaela.
För en gångs skull var det jag som stod för den dåliga täckningen.
Trodde att jag såg en älg, men det visade sig vara en övergödd kossa.
Jag var på landet. På väg ut i landet.
Mamma ringde X antal gånger, pratade en massa strunt.
Hon undrade nog om det var så klokt att skicka iväg sin dotter femtio mil.
Jag tröstade henne med att jag kunde simma till Öland om det skulle skita sig.

Pappa vägrade att höra av sig,
beslutet var fattat över hans huvud.
Han lådsades vara med på det för att behålla lite värdighet,
men jag vet att han avskydde idéen.
Det gjorde mig så nöjd.

Alla visste vad som skulle hända.
Varje mil talade sitt tydliga språk.

Jag hade fått berättat för mig vad stationen innan hette.
Konduktören hade försökt vara hjälpsam.
Hur kunde han veta att varje ord bara rev upp fjärillarna?

Jag slapp bära väskan när jag kom fram.
En sexårig flicka som genast tillskrev mig Guds-titel hade beställt marängsvish.
Det var en bra kväll.
Början på en bra trend.