Ett komiskt sorgespel, eller ett tragiskt lustspel?
Mitt besök hos polisen varade i över en och en halv timma.
Det kändes sådär lagom kul att behöva gå igenom varje sekund
av rånet mer detaljerat än vad man kan tänka sig.
Tillslut hade knappa två minuter förvandlat till fyra A4-sidor text.
Om man är dålig på miljöbeskrivningar räcker det att praktisera
en halvtimma hos polisen så är det avhjälpt.
Det roligaste var att hon använde sådana typiska polisharanger
"målsäganden uppfattade situationen som mycket skrämmande"
eller "vid tidpunkten för rånet var Therese tämligen säker på
att gärningsmannen bar en beige midjejacka" av typen vindjacka.
Jag fick titta på lite bilder, de flesta var blankt nej men en av killarna kände jag lite smått igen.
Så nu sitter jag med en gnagande tanke om att
jag genom detta har förstört någon stackars oskyldig killes liv.
I morgon är det som sagt tenta, önska mig lycka till.
Jag har pluggat som en idiot i hur många dagar som helst,
men jag kan fortfarande inte komma i från tanken att det inte är tillräckligt.
Det blir till att gå upp med tuppen (okej, vid nio) för att repetera det sista.
Dessutom måste jag ju hitta till Viktoriagatan.
Mitt schema för de närmsta (våga vägra närmaste)
dagarna är så fullspäckat att jag inte ens hinner hämta ut mina böcker som jag har beställt.
En tragedi på hög nivå.
