Gnäll
Jag förstår inte människors svårighet
med att inse
att jorden inte klarar av mycket mer.
Koka vattnet till pastan i vattenkokare,
använd lock,
stäng av alla maskiner som är i stand by-läge,
använd såpa istället för
hej-du-måste-ha-skyddsglasögon-och-handskar-för-att-öppna-mig-rengöringen,
återvinn tidningar, konserver och annat,
ha energisparlampor och åk mycket kollektivt.
Jag förstår verkligen inte.
Visste ni att en människa som åker kollektivt går ungefär fyra gånger så långt per dag,
jämfört med de som ständigt tar bilen?
Okej, slut på moralpredikan.
Ni kan andas igen.
Gick hem från Eketrä igår,
med nyckelknippan hårt i ena handen och mobilen panikslaget i den andra.
Såg att det kom någon gående mot mig och greppet om mina vapen hårdnade.
Efter att ha lekt lite med nyckeln, för att få den att låta,
insåg jag att människan jag mötte var en precis lika skräckslagen tjej som mig.
Med nycklar i ena handen och läppstift i den andra.
Snea leenden utbyttes
och jag tänkte
"Vart är världen på väg?"
Min syster kommer strax hit, hon ksall låna duschen.
Det där med att behöva duscha i trädgårdsslangen är inte hennes favorithobby.
Men hon kommer snart ha ett sprillans nytt underbart badrum!
Sedan skall vi till Lek och buslandet, kan bli intressant.
Ännu senare skall vi på middag hos min fader.
Som jag inte har träffat sen.. Öhm?
Jag vet faktiskt inte.
Kan också bli intressant.
