Ett viktigt uppdrag i fel händer
Som ni alla antagligen vet så påbörjar jag snart min tredje (eller fjärde, beroende på hur man ser det)
termin på lärarprogrammet.
Sammanlagt skall jag läsa elva (eller tolv om man räknar med spanskan som blir mitt tredje ämne) terminer.
Vissa dagar tycker jag att det är en oändligt lång utbildning,
medan jag andra dagar tycker att den är för kort.
Hur skall jag hinna lära mig allt jag vill och ska kunna?
Hur skall jag kunna omvandla all teori till praktik?
Hittills har jag haft turen att stöta på en bunt underbara människor,
som jag utan problem skulle kunna tänka mig att lämna ansvaret för mina barns skolutbildning till.
Men jag har även träffat på en handfull människor som jag inte alls vill skall komma i närheten av mina,
eller någon annans barn.
Det handlar om människor som tycker att "nej, X är för stökig så jag tänker inte lägga ner någon energi på henne/honom", som har främlingsfientliga åsikter, som är sexistiska, som är homofober, som är extremt konflikträdda, som inte lyssnar på andra människor, som försöker föra över sina tankar och ideologier på allt och alla de träffar eller som helt enkelt inte klarar av att handskas med människor.
Jag läser en bok som heter "Tusen gånger starkare" just nu. Och den är inte det mest välskrivna jag har läst,
men den väcker en hel del tankar. Tankar om hur elever blir behandlade olika utifrån sina kön. Att pojkar/killar automatiskt får mer tid, att flickor/tjejer som pratar lika mkt får utskällningar medan killarna klarar sig undan utan ens en tillsägning. Om hela system som faller sönder när tjejer börjar "ta plats". Om hur man låter sina söner göra (eller slippa göra) vissa saker, medan samma sak inte alls gäller för döttrarna.
När jag läser boken blir jag rädd. Först och främst blir jag rädd att jag skall falla in i mönstret som finns ute på skolorna. Mönstret där tjejer skall vara tysta och snälla och killarna gapiga och skrikiga.
Men någonstans har jag en stark övertygelse om att jag klarar av det. Men jag är ändå rädd. För under mina tre terminer har jag mött en handfull inkompetenta poch rent korkade lärarstudenter som inte kommer engagera sig i detta. Eller något annat. Och jag blir inte rädd enbart för mina framtida barns vägnar, utan för alla barn.
Nej, alla människor ska helt enkelt inte bli lärare.
Jag har hört att det finns några stugor mitt inne i skogen som behöver tas om hand.
Ge er i kasst med det istället.
Och samtidigt kan jag ju passa på att be om att få lite mer än 21 000 i ingångslön.
Efter 5,5 års studier.
Tack.
termin på lärarprogrammet.
Sammanlagt skall jag läsa elva (eller tolv om man räknar med spanskan som blir mitt tredje ämne) terminer.
Vissa dagar tycker jag att det är en oändligt lång utbildning,
medan jag andra dagar tycker att den är för kort.
Hur skall jag hinna lära mig allt jag vill och ska kunna?
Hur skall jag kunna omvandla all teori till praktik?
Hittills har jag haft turen att stöta på en bunt underbara människor,
som jag utan problem skulle kunna tänka mig att lämna ansvaret för mina barns skolutbildning till.
Men jag har även träffat på en handfull människor som jag inte alls vill skall komma i närheten av mina,
eller någon annans barn.
Det handlar om människor som tycker att "nej, X är för stökig så jag tänker inte lägga ner någon energi på henne/honom", som har främlingsfientliga åsikter, som är sexistiska, som är homofober, som är extremt konflikträdda, som inte lyssnar på andra människor, som försöker föra över sina tankar och ideologier på allt och alla de träffar eller som helt enkelt inte klarar av att handskas med människor.
Jag läser en bok som heter "Tusen gånger starkare" just nu. Och den är inte det mest välskrivna jag har läst,
men den väcker en hel del tankar. Tankar om hur elever blir behandlade olika utifrån sina kön. Att pojkar/killar automatiskt får mer tid, att flickor/tjejer som pratar lika mkt får utskällningar medan killarna klarar sig undan utan ens en tillsägning. Om hela system som faller sönder när tjejer börjar "ta plats". Om hur man låter sina söner göra (eller slippa göra) vissa saker, medan samma sak inte alls gäller för döttrarna.
När jag läser boken blir jag rädd. Först och främst blir jag rädd att jag skall falla in i mönstret som finns ute på skolorna. Mönstret där tjejer skall vara tysta och snälla och killarna gapiga och skrikiga.
Men någonstans har jag en stark övertygelse om att jag klarar av det. Men jag är ändå rädd. För under mina tre terminer har jag mött en handfull inkompetenta poch rent korkade lärarstudenter som inte kommer engagera sig i detta. Eller något annat. Och jag blir inte rädd enbart för mina framtida barns vägnar, utan för alla barn.
Nej, alla människor ska helt enkelt inte bli lärare.
Jag har hört att det finns några stugor mitt inne i skogen som behöver tas om hand.
Ge er i kasst med det istället.
Och samtidigt kan jag ju passa på att be om att få lite mer än 21 000 i ingångslön.
Efter 5,5 års studier.
Tack.
Kommentarer
Trackback
