Nödvändigt ont?

Alla pratar om hur viktigt det är.
Mamma, GU, min chef och till och med GP.
Det är träning hit och träning dit.
Man ska träna och äta grönsaker.
Gör man det är man duktig
och lever ett korrekt liv.

Och jag KAN väl se poängen i det.
Hej jag blir friskare, gladare, piggare
och kan äta en massa mer choklad om jag tränar.

Däremot är det rent skitsnack att det faktiskt är kul att träna.
Jag har testat allt, oftast inte mer än någon termin.
Det har varit fotboll och handboll
(min far försökte verkligen hitta något bollsinne i mig,
men när jag skrek när bollarna närmade sig, stod still mitt på plan, 
med armarna runt mitt huvud och stod och petade med tåspetsarna i gräset
tror jag att han insåg. Han som var mitt lags tränare och allt.
Måste ha varit jobbigt)
ridning, friidrott, jazzdans, bugg
(mamma var buggexpert, vad är grejen med att födas in i familjer med konstiga nischer?)
salsa, gympa, simning,
ridning igen...
Nu försöker jag som bekant med F&S.

För oss som varken har bollsinne, taktkänsla eller motivation
så är hela den här motionsgrejen en ren plåga.
Varje gång försöker jag komma på anledningar för att slippa gå
"har jag inte lite ont i halsen?"
eller
"oj så mycket jag hade att göra i skolan denna vecka.. och nästa.. och nästa.. och fram till juni. OJDÅ!"
men jag vet ju egentligen att det är lite som med ett plåster.
Det är bäst att få skiten överstökad.

Så idag var det dags.
Min syster tvingade med mig.
Ett danspass i Majorna.
Och jag tänkte att "nu ska jag fan vara taggad och positiv här"
hälsade på ledaren, kollade in gruppen och ställde mig längst fram i mitten.
För såååååå duktig skulle jag vara.
Jag skulle göra alla rörelser bäst, hoppa och skutta hit och dit som en annan antilop.
Kan gubben i för tajta shorts som spenderat för många timmar i solariet klara detta så skulle det vara en barnlek för mig!

Problemet när jag tränar är att jag tar i från tårna i ungefär tio minuter.
Tills jag blir svettig och det börjar att bli jobbigt.
Då flaxar jag mindre med armarna, tar mindre steg och fuskar en jävla massa.
(Men jag tränar ju ändå! Duktig Therese)

Det skulle dock visa sig att det var Hitlers avkomma som stod framför mig.
Hon spände ögonen i mig så fort jag fuskade,
ställde sig tio centimeter i från mig för att VISA mig stegen jag inte riktigt gjorde på hennes vis
och tvingade mig att snurra, hoppa, tvista, ducka och skaka tills jag inte visste vad som var upp eller ner.
Eller tills jag gjorde en av snurrarna åt fel hål (för att visa henne att jag kan visst) och snurrade in i min syster.
KAA-BOM.

Efter träningen pratade alla om hur kul det var och att det inte känns som om man tränar.
Nej, för man kan ignorera svetten som rinner längst ryggen, att skorna stinker, 
att ansiktet är knallrött, att det tar en halv evighet för pulsen att återgå till det normala
och att man kommer att ha världens träningsvärk imorgon.
Men det kändes ändå inte som om man tränade.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0