Tussilagos bravader

Som ni alla vet står jag inför ett ganska avgörande beslut:
Göteborg? Malmö?
och ibland när jag diskuterar detta med människor
vill jag bara ruska om dem lite så de förstår vad de (och vad jag) säger.

Mitt starkaste argument för att inte flytta är min bror och mina systersöner.
Alla tre är under fem år och kan således inte åka till Malmö själva, lite så där över en helg
och de är knappast några fenor på att prata i telefon heller.

Jag står mina systrar otroligt nära och det skulle vara väldigt svårt att flytta i från dem,
men relationen dör inte på samma sätt med dem.
Vi kan prata i telefon, skicka mail och ja, ni vet.. Hålla kontakten helt enkelt.

Men minimännen i mitt liv...
Jag kommer helt enkelt försvinna från dem.
Vi träffas galet ofta och jag vill att det ska vara så,
inte någon gång i månaden...

Och när jag då säger detta till folk så är standardkommentaren:
Men du måste ju tänka på dig sjäääälv. Det är din utbildning och diiiitt liv.
Det folk inte tänker på är att JAG FAKTISKT TÄNKER PÅ MIG SJÄLV.
Jävligt mycket dessutom.
Det är JAG som kommer må dåligt av att vara ifrån dem,
det är jag som kommer undra vad de gör
och om de saknar mig.

Deras liv kommer fortsätta som vanligt,
bara det att de ser mig mer sällan.
(Vad är mer sällan för konstig konstruktion egentligen? Det är ju som att säga mer lite...
Fast iof kan man ju säga lite mer.. Men det är också jävligt skumt! Öhm.. Sidospåret Alban)

Jag är väldigt egoistisk i mina tankebanor kring en eventuell flytt.
Problemet är ju bara att egoismen drar lika mycket från båda hållen!
Göteborg - familj, vänner, lägenhet
Malmö - Andreas, bättre utbildning, bättre kompetens efter avslutad utbildning