Stockholms kyss

En stad med en, för mig, massa namnlösa gator,
en stad vars invånare jag spenderade hela min tonårstid med att hata
en utbildning som med största sannorlikhet kommer göras om inom två år
och därför kanske ger mig sämre arbetsmöjligheter
och att lämna allt och alla som jag kan kalla mitt,
hur kan det locka, rycka och slita mig itu?

Men sedan kommer en tanke,
den må vara snabb men den spökar likväl,
en tanke om ett köksfönster som vetter mot en park på söder,
en tanke om att kunna gå vilse igen
om att leva där tiden aldrig står still
och jag undrar om min rastlöshet kan få ro?
Jag tänker att  Winnerbäcks texter nog aldrig kan bli verkligare där
och att jag borde få en chans att njuta ordentligt av gamla stan.

Problemet med mig är att när en tanke väl har börjat bygga bo i min hjärna
är det svårt att skrämma iväg den.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0