En morfar
Igår var jag på begravning
(för ett år sedan)
igår klamrade jag mig fast vid Andreas arm för att ens kunna gå
(för ett år sedan)
igår ramlade, skakade och skrek jag
(för ett år sedan)
igår lämnade jag över ett tummat brev, en sista hälsning
jag satt på andra bänkraden i en liten, liten kyrka
jag träffade människor som, trots att de borde, aldrig har sett morfar som sin morfar
jag hälsade på hans barn, för första och sista gången
jag gjorde slut på tre paket näsdukar
och bröt ihop totalt när Gamla Häkenpojkar gick fram och sa hejdå
jag funderade över vem som inreder kyrkor
och försökte se att blomsterkransarna var fina,
att det var en fin begravning.
Igår kände jag vad riktig smärta och sorg var.
(för ett år sedan)
Ni sa att det går över, det blir lättare.
Det gör precis lika ont idag.
