Olika fast samma

För att hålla koll på hälsan fick jag snällt hoppa över den tentaförberedande lektionen idag.
Ett annat sjukhus men på något vis samma läkare.
Till en början var jag skeptisk, men jag är inte den som inte vill ompröva mina åsikter.
Förra gången jag hade henne kände jag mig överkörd och förbisedd,
lite som om hon lyssnade inte för att hon var intresserad utan för att hon var tvungen.
Jag var varken nöjd med undersökningen, informationen eller behandlingen.

Efter att ha diskuterat fram och tillbaka med min kära pojkvän
(ringa upp sjukhuset och kräva en ny läkare eller inte?)
kom vi fram till att det kanske trots allt var bra med någon som kände till historien.
I värsta fall skulle jag ju kunna byta efter denna undersökningen,
alla förtjänar en andra chans.

Jag vet inte om hon hade en dålig dag sist,
eller om jag bara misstolkade och förstorade allt hon gjorde och sa,
men idag kändes allt frid och fröjd.

Jag fick berätta allt igen,
hon frågade, antecknade, jag berättade lite till,
fler frågor teorier och så kom det:
Är det någon speciell undersökning du inte vill göra?
lite som om hon läste mina tankar
eller så var det mina ängsliga ögon som avslöjade allt.

Hon frågade helt tiden om det kändes bra,
om vi skulle göra på ett annat sätt och förklarade vad hon gjorde.
När hon såg tårarna i mina ögon, slutade hon och bad mig sätta mig ner och andas.
Ett, två, tre, andas. Dumma mage, andas.

Hon kallade in en sjuksköterska,
kanske för att hon inte visste hur hon skulle handskas med mig själv,
men jag vill tro att det var för att jag skulle ha något annat att fokusera på,
någon annan att prata med.

Om en vecka får jag svar på de första proverna,
som kommer att berätta mer.
Ny medicin, antibiotika eller bara byta piller?

Och om fyra-sex veckor kommer de andra proverna.
De som jag redan har gjort en gång.
Tydligen finns det en viss felmarginal,
därför var det lika bra att göra dem igen,
även om det andra inte visade någonting.
Dina åkommor är ju egentligen typiska för en sån förändring,
därför är det bra att dubbelkolla.

Jag kan alltså fortfarande ha någon form av cellförändring i mig,
men jag väljer att tro på det första provsvaret.
Mest för att jag inte orkar med mig själv i det stadiet en månad till.
Något som däremot är lite oroväckande är att infektionen vägrar att försvinna trots behandling.
Men om vi byter piller så.

Jag är bra på det där med förnekelse och förträngning.
Men ärligt talat.
Vem orkar gå runt och ha ångest och må skit innan man har några exakta svar?
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0