Long lost penpal

När jag gick i nian var jag väldigt nära vän med en tjej som hetta Nadia.
Vi var varandras totala motpoler med hade otroligt kul ihop
och trodde naivt att världen alltid skulle se likadan ut.
Vi visste var vi hade varandra, bråkade aldrig (åtminstone inte med varandra)
och gjorde en hel del galna grejer tillsammans.
Det fanns en speciell sorts tillit mellan oss
och jag älskade henne något enormt.

Vi började på två olika gymnasier, i olika delar av stan, och sakta hände det som inte fick hända.
Det blev längre och längre mellan samtalen
och vi hade båda fullt upp med våra nya liv.
Mitt som kretsade kring Vasastan och att försöka hålla avstånd till det växande kaoset hemma,
hon som skulle bli proffsdansare och ändå hålla sitt Biskopsliv levande.
Vi gled ifrån varandra och nu är det nog två-tre år sedan vi sågs senast.

Jag har saknat henne men inte riktigt kommit mig för att göra något åt det.
Vi har pratat lite på msn, men vi är båda två förvånansvärt bra på att rymma från vardagen.
Hon till Stockholm och Oslo, jag till Alicante.
Det har helt enkelt runnit ut i sanden.

Idag står jag och väntar på att min lektion ska vänta och ser hur ett blont yrväder flänger förbi i ögonvrån.
Plötsligt tvärstannar det och gör en dramatisk helomvändning
samtidigt som hon slår ut med händerna och skriker TC!
Det var Nadia, min tidigare brunhåriga vän!
Det tog en stund att koppla ihop håret med ansiktet, det kändes helt fel.
Hur som helst stod vi bara och tittade på varandra en lång stund innan vi,
inför förvånade kurskamrater, ramlade i famnen på varandra.

Det var samma sprudlande, energiska glädjeknippe till Nadia som jag har saknat så mycket.
Vi insåg att våra lektioner skulle börja när som helst, men ville inte riktigt låta tillfället rinna iväg
så vi bestämde att vi skulle luncha ihop.

Sagt och gjort.
Två timmar senare mötte jag upp henne igen och som vanligt skrattade vi,
pratade i mun på varandra och gick med glittrande ögon genom stan.

Jag lunchade med mitt förflutna och jag gillade vad jag såg.
Vi bytte nummer och lovade att ses lite mer regelbundet.
Nu jävlar ska jag inte låta det rinna ut i sanden.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0