Tussilagos bravader

Jag läste om stormvarningar,
om att SMHI uppmanade alla till att stanna inne.
Jag märkte att det var lite fler höstlöv i luften,
lite mer regndroppar som slog mig i ansiktet
och jag log.
För ska det vara höst så ska det vara det på riktigt.
Kort och intensivt.

Men det blev ett annat slags storm.
En mer åt det riktiga stormhållet,
som passade dagens överdrivna känsloutspel.

Jag fick ge en ny bekantskap råd
att ha, eller inte ha, sex med sin exflickväns bästa kompis, det är frågan.
Jag föreslog inte, men då var det redan för sent.
Det blev helt enkelt till att komma med råd så gott det gick
och försöka förklara att kvinnor inte alls är så invecklade som han ville tro.
(Han kontrade rätt brutalt med saker som överanalyserande,
att vet inte betyder nej och konsten att läsa mellan raderna.)

Sedan krockade en utav våra lastbilar, som var uthyrd och kördes av en förvirrad man,
med en annan kunds bil.
Jag var ensam på station och kände mig lite smått förvirrad.
Under tiden som de fick fylla i en skaderapport
och jag fick det tvivelaktiga nöjet att berätta för lastbilshyraren
att han skulle få betala 3000 kr i självrisk för kalaset, kom en ung kille in.
Jag såg direkt vem det var.
Det är ett ansikte som jag aldrig kommer glömma.
Jag minns så tydligt hur han fördes in med handbojor i rättssalen,
snabbt sjönk ihop på en stol, hur hans ögon inte vågade möta mina
och hur han drog luvan längre och längre ner i pannan.
Jag minns alla hans drag.
 Jag minns hur han erkände att han hade rånat oss och hur han faktiskt tycktes skämmas.
Jag minns hur hans mamma inte vågade hälsa på min mamma,
trots att de hade pratat så många gånger innan.

Jag minns hela honom, men han minns tydligen inte mig.
Jag fick kämpa för att möta hans blick när han kom in,
jag bet ihop när han bad om ett Marlboro rött
och ville mest slänga de två kronorna han lämnade i dricks på honom.
Två kronor i dricks efter att ha förstört så mycket.
Ödets ironi?

Senare kom en utav mina tonårs största kärlekar in.
Jag glömmer sällan ett ansikte.
Speciellt inte om man, barfota i total och barnslig eufori, har jagat ansiktet runt runt en stor äng.
Scoutskjortan på och en vattenflaska i händerna.
Vi sprang, skrek, skrattade och ramlade ihop i en hög.
Det blev inte mer än så. Vi träffades några gånger,
hade alltid kul ihop.
Men jag glömmer inte ett ansikte.
Inte Andreas Hellbergs ansikte.

Efter detta kom en gammal klasskompis från högstadiet in.
Då undrade jag lite vad världen ville med mig.
Det var kul att träffa henne, det gör jag gärna igen,
men kändes som lite fel plats och lite fel tillfälle.
Men hon slapp i alla fall att visa leg.