Tussilagos bravader

Jag känner mig instängd i mitt eget rum.
I min egna oas.
Allt började med att jag vaknade relativt glad i hågen,
gick upp för att äta frukost och sedan ramlade ihop på köksgolvet av plötsliga magsmärtor.
Två Ipren och fyra kapitel av Tigerungen senare vågar jag mig på att äta frukost.
Men fortfarande, aj.

När sånt händer känns det som om väggarna är på väg emot mig,
som om alla ljud bara existerar för att irritera mig.
Jag kan knappt vända blad i boken, varje rörelse skapar en ny våg av smärta.
Det enda som hjälper kan jag inte få.
Det finns ingen här som kan klappa på mig och säga att det går över,
det finns ingen som kan stryka tårarna ut mina ögon och sakta viska att det kommer försvinna.
Det finns ingen som kan få mig att tro på orden som jag egentligen vet inte är sanna.
Alla människor jobbar. Jag är glad att jag inte jobbar i dag.
På jobbet finns definitivt inget som kan få mig att uthärda smärtan.

Jag funderar på att ta en promenad in till stan,
det snöar lite.
Kanske hjälper det?

Jag tittar ute genom fönstret, konstaterar att grannens lampa fortfarande är på snedden.
Det blir nog en vinterpromenad och sen något lämpligt tidsfördriv.
Jag måste tänka på något annat.
Väggarna har ingått i en konspiration mot mig.