Knappast
I dag skall vi till kyrkogården.
Min morbror har hämtat en vas som inte får kallas vas eftersom det ligger aska i den.
Han har hämtat en urna.
I urnan skall det alltså ligga aska.
Morfars aska.
Ursäkta att jag har svårt att ta till mig det,
men min morfars aska?
Min morfar som har spenderat hela sitt liv i farten?
Min morfar som klättrade i träd på hans sjuttioåttaårsdag?
Min morfar som varje gång jag blev sjuk tvingade i mig varm mjölk av avslagen cola?
Min morfar?
Knappast.
Anledningen til att jag följer med och tittar när vi lägger ner vasen med oidentifierbart innehåll
är för att mormor uttryckligen bad mig om det.
(Är det bara jag som har tänkt tanken att de som jobbar på krematoriet kanske inte har koll på vilken aska som tillhör vilken urna? Och hur vet man ens att det är aska i? Det är ju inte så att man öppnar den och tittar efter. Vad mig anbelangar kan det lika gärna vara kattsand.)
Om två timmar står jag alltså framför ett hål i marken,
med en gråtande familj runt om mig.
Och jag är säker på att det enda jag kommer att tänka är:
knappast.
