Borta

Det är som om jag aldrig riktigt kan få ihop mitt trassel till liv.
Längtar jag inte efter att alltid få somna i en speciell famn,
vakna mitt i natten och i panik greppa hans hand
och komma hem till en upplyst lägenhet
så känner jag ett trängande behov av att fly
(med honom, nu direkt)
Ta första bästa plan till landet långt borta,
leva i en bubbla ett tag
och inte behöva tänka på mer avancerade saker än hur man böjer ett visst verb.

Att veta att man inte känner någon på riktigt ger någon konstig form av tillfredsställelse
som gör att man slutar låtsas.

Jag längtar efter nattliga promenader då jag bara kan få prata, prata, prata.
Prata om allting och inget alls,
slippa undra över en blick, en hand, en vän som har gått vilse.

Jag längtar bort,
i vanlig ordning.

Men just nu känns det okej ändå.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0