Tussilagos bravader

Jag minns hur jag envist kramade sönder min nalle,
hur jag trängde mig mot väggen för att inte synas,
hur jag inte kunde sova när det var ljust,
hur jag inte kunde sova när det var mörkt.

Det finns spöken överallt.

När jag tvingades ut i vintermörkret för att ta hand om min kanin
trodde mina grannar att jag blev misshandlad.
Den dagen den dog kunde jag inte sluta tänka på alla gånger
den fått vänta till nästa morgon med att få rent vatten eller ny mat.
Att det var en katt som hade skrämt livet ur den kändes mest som ett hån,
så klart att det egentligen var mitt fel.

Det finns spöken överallt.

Jag minns hur jag sprang på kyrkomuren,
tätt följd av en vän.
De äldsta gravarna var de som kastade längst skuggor.
Kyrkoklockan slog varje kvart
och en gång hittade vi en kniv precis bredvid muren.

Det finns spöken överallt.

Jag minns hur jag räknade stegen till huset som låg på hörnet precis nedanför berget.
Jag tänkte att om jag skulle klara mig fram till nästa husknut skulle det inte hända någonting.
När jag väl nådde husknuten flyttades skyddsnätet ytterligare ett hus i från mig.
Och ett till. Och ett till.

Det finns spöken överallt.

Jag springer inte på kyrkomurar längre.
Men jag räknar husknutar och steg.
Tittar i garderober och låser dörrar.
Tänker att snart är jag säker.

Det finns spöken överallt.

Jag tvingar fortfarande ut mig själv i vintermörkret,
ryggar för varje liten fågel och skriker till när träden vajar.
Jag har fortfarande svårt att sova och min nalle består mest av tygtrasor.
Det är ett sätt att överleva.