Tussilagos bravader

I går kl. 14.23:
"Domen sätts i eftermiddag, men om ni inte vill stanna så länge så kan ni ju ringa in imorgon och höra hur det gick"
"Okej, jag ringer på förmiddagen då"
"Det blir bra."

I dag kl. 11.15:
"Jan Ahlström"
"Hej det är Therese och jag tänkte bara höra hur det gick i rättegången i går efter att vi hade åkt hem?"
"Ah, just det. Hej Therese. Domen sätts inte förrän nästa måndag klockan 11. I grå var det måndag och den sätts alltså nästa måndag. Så ring då."
"Öhm, okej.. Men.."
Klick

Allting har gått bra genom hela processen. Vid första anmälan, samma natt, fick jag en otroligt förstående polis som gång på gång sa att det var okej att jag inte kom ihåg mitt personnummer och att jag blandade i hop orden. Vi pratade nog i fyrtio minuter. Två veckor går och man tror att saken har runnit ut i sanden. Då ringer Mats. Poliskonstapel Mats. Vi skall få komma till polisstationen och lämna en anmälan igen. En mer strukturerad sådan. Förstår inte vad han kan ha menat.

Jag träffar en väldigt sympatisk polis, om än lite förvirrad efter en lång mammaledighet, och jag får även träffa ungdomspolischefen. Coolt. Ytterligare någon vecka går och nu tänker man att våran anmälan har hamnat underst i en dammig hög som skulle kunna kvala in som Mount Everest. Men icke. Ytterligare en gång förvånar de mig. Två killar blir gripna och man kan koppla dem till "vårat" rån.

Om vi vill ha ett målsägandebiträde? Rättegång? VI?

Spirallen som mest kändes som en vrickad dagdröm satte igång att snurra. Det var målsägandebiträden hit, polissamtal dit, bankpapper, skadeståndsyrkanden, unga brottsofferjouren, sömnlösa nätter, bilder på en massa misstänkta, information om vad en rättegång innebar, häktningsinfo...

En sak har varit genomgående: vi har fått otroligt mycket hjälp och stöd från olika håll.

Rättegången var i går. Killarna fördes in i handfängsel och jag trodde att jag skulle vomera över hela bordet. Åskådarbänkarna var fyllda till maxgränsen och vi behövde fler stolar för att få plats med alla målsäganden. Den yngre killen erkände alla anklagelser, men inte alla omständigheter. Den andre nekade till alla anklagelser, trots att det stod annat i polisrapporterna. 

Först ut var målsägande F. Han hade blivit slagen i ansiktet och dödshotad. Den åtalade mindes ingenting av händelsen, men skulle aldrig slå honom i ansiktet "för det gör man inte, då hade jag slagit honom i bröstet i så fall". Det kallades ett vittne och hölls förhör åt höger och vänster. Sen var det Andreas och min tur. Samma sak som tidigare upprepades: åklagaren berättade först om brottet, vårt målsägandebiträde berättade vad vi krävde i skadestånd och sen fick vi, var och en berätta vad som hade hänt. Allting sittandes mittemot de åtalade. Advokaterna ställde frågor, jag blev irriterad ("Är du säker på att brottet var riktat mot dig?" No shit.) de åtalade blev ännu mer irriterade, hävdade att de inte mindes någonting. Att det inte spelade någon roll om den ena killen hade varit med eller inte... Och hävdade bestämt att "det enda jag minns är att jag inte slog honom i bröstet. För det gör man inte. Då hade jag slagit honom i ansiktet i så fall."

Rättegången präglades av "Jag minns inte", "kanske, vad spelar det för roll?", "Jag har aldrig sagt att A var med och varför det står i polisförhören att jag har sagt det vet jag inte. Jag var jävligt påverkad när de förhören gjordes. Jag minns inte vad jag sa. Det är poliserna som har skrivit till det."

Det jag ville komma fram till är att allting har skötts proffsigt av dem som det skall skötas proffsigt utav. Det var bara telefonsamtalet i dag som var lite dåligt skött. Men vem kan inte ha en dålig dag?